– Det är min barndoms ö, säger Johan Theorin, ön med den eviga sommaren som jag alltid längtar till. Det var här jag fick höra de fantastiska skrönorna och historierna från norra Öland som min morfar, Ellert Gerlofsson, och hans bröder berättade. Ofta kusliga, fantasieggande historier som påverkat mig starkt, många var rena spökhistorier. Det finns en gerlofssonsk berättartradition som jag vill föra vidare i mina böcker.

Morfar Ellert var skutskeppare, han bodde i Borgholm och fraktade med sin skuta kalksten till, i första hand, Stockholm. Hans bror David handlade också med sten, medan den tredje brodern, Egon, hade frisörsalong på Storgatan i Borgholm. Alla tre var fantastiska historieberättare, många gick och klippte sig hos Egon bara för att lyssna på hans historier som framfördes på ett ytterst engagerat sätt med frisörsaxen i högsta hugg. Men det är Ellert Gerlofsson som fått ge namn åt romanfiguren Gerlof i Johan Theorins böcker, också han skutskeppare.

– Jag minns Ellert som en oerhört glad och vänlig person, berättar Johan, hans häftiga skrönor har jag levt med hela mitt liv. Han hade en stuga i Djupvik där vi träffades allesammans om somrarna. Ofta befann jag mig i min egen lilla värld, omgiven av Ellerts alla figurer. Jag var och är en dagdrömmare, vilket ibland kan vara irriterande för min omgivning. Det var omöjligt att veta vad som var sant och vad som var rena fantasier i alla dessa öländska historier. Ellert själv hävdade att många av historierna
var självupplevda eller i vart fall från säker källa. Även Ellerts mamma var en duktig historieberättare, hennes berättelser om den lilla, gråklädda tomten nere vid stranden ger mig fortfarande rysningar. Min mammas släkt är genuint öländsk, den förste Gerlofssonen ligger begravd på Föra kyrkogård och Ellerts mamma Sally kom från Ventlinge på södra Öland och min mormor Maja kom från Gärdslösa.


GAMMAL STENHUGGARBENÄMNING

Johan Theorins debutroman Skumtimmen kom ut 2007, Nattfåk året efter och den senaste romanen, Blodläge, tidigare i år. Namnet Blodläge låter ruskigt, men är egentligen en gammal stenhuggarbenämning på ett kalkstenslager med en särskild mörk och röd färg. Den första romanen utspelar sig på hösten, den andra på vintern och den senaste på våren. Nästa bok blir följaktligen en sommarroman.

– Idén att skriva fyra romaner om Ölands fyra årstider fick jag under förarbetena av Nattfåk. Öland är ju ett landskap som skiftar från årstid till årstid, inte bara klimatmässigt utan också stämningsmässigt, någotsom påverkar naturen, människorna och inte minst handlingen i de olika romanerna. Vad nästa roman ska heta har jag ännu inte bestämt, men förmodligen blir det något med lokal anknytning, kanske Alvargrim, det öländska namnet på Ljungpipare, som med sitt ödesmättade läte är en av alvarets karaktärsfåglar. Vi får se.

Just nu pågår planeringen och förberedelserna av en filmatisering av Skumtimmen. Det är produktionsbolaget Fundamentfilm som äger filmrättigheterna till alla Johan Theorins böcker, och så snart finansieringen är klar kör man igång. Inspelningen kommer till största delen att ske i Stenvik, förlåt Djupvik.

– Jag håller mig utanför det här med filmningen, för mig är boken viktigare. Det är alltid knepigt när någon annan ska tolka det som jag har skrivit.


GENOMBROTT SOM FÖRFATTARE

Skumtimmen blev Johan Theorins stora genombrott som författare. Den har blivit utgiven i fler än 20 länder och, bland annat, belönats med Deckarakademiens Debutantpris 2007. I Tyskland heter romanen helt enkelt ”Öland” och har sålt fantastiskt bra. I Frankrike har hans böcker också fått stor uppmärksamhet. Tidningen Le Figaro skriver bland annat så här i en recension: ”Johan Theorin tillhör den nya generation författare som skulle kunna vara Simenons arvtagare. Brotten är vardagliga, mördarna likaså. Men det finns en atmosfär, omsorgsfullt skildrad med fina penseldrag”. Inte illa!

– Jag hade skrivit två romaner före Skumtimmen, bägge blev refuserade. Naturligtvis var det fantastiskt när förlaget tände på Skumtimmen, men om den skulle sälja hade jag förstås ingen uppfattning om. Hade den inte blivit antagen, var min plan att på egen bekostnad trycka upp den och i första hand sälja den lokalt på Öland, kanske i Djupvikskiosken. Men jag drog öronen åt mig när jag hörde att bokhandeln i Borgholm hade beställt 500 exemplar av boken, en hel pall, då började jag ana vartåt det lutade,
det var faktiskt så det började.

När Ölandsmagazinet efter intervjun fotograferar Johan Theorin vid Karl XV:s jaktsten intill slottsruinen, berättar han i förbigående följande historia om mormor och Vita frun.

– Händelsen utspelades på 1960-talet, då min mormor, Maja Gerlofsson, och en väninna till henne promenerade på slottsalvaret. Just som de passerade den kungliga jaktstenen fick de syn på en ljus gestalt som stod alldeles intill stenen. Det var verkligen spöklikt, figuren var liksom självlysande som om den var upplyst inifrån. Mormor och väninnan skyndade sig bort därifrån och hastigt ner för Garderobstrappan. Ingen tvekan om att det var Vita frun. Mormor gick aldrig dit igen och ville inte gärna prata om den här händelsen. Senare gick det rykten om att någon tyckte om att skrämma folk uppe vid jaktstenen med hjälp av ett lakan och en ficklampa. Det viftades bort av mormor, hon hade sett Vita frun. och därmed jämt!

TEXT: JOHAN VON REIS  FOTO: JEANETTE EDSTRÖM